Så, äntligen, var det dags att åka till Nybro och SM i barmarksdrag. Tävlingen som varit vårt mål och haft vår fokus sedan ett par månader. Grabbarna vet så väl när nåt är på gång. Min väska packas, deras väska packas, foder, selar, linor och täcken. Liam vet att han får åka med och tar det hela med ro, han ligger i sängen och kollar medan jag far fram för att packa, packa om, kolla och dubbelkolla. Är vaccintygen verkligen med? Vart är extra selen och vart är min shaker? In med hundar, packning, cykel och Man i bilen och far iväg.

Det är långt till Nybro men det är fint väder och går hyffsat fort. Väl framme passar jag på att köra banan med Timmie, dels för att kolla in banan men kanske främst för att köra ur Timmie lite energi. Lät Timmie göra hela jobbet själv och hjälpte bara till vid en omkörning. Trots stopp pga att linan lossnade, lösa hundar i spåret och att jag inte hjälpte till så körde Timmie banan drygt 10 sekunder snabbare än vad Liam kom att göra under helgen.. Åh vad jag längtar till nästa SM där Timmie kommer att köras med cykel! Dags för veterinärbesiktning, båda gick igenom och vi åker vidare till Kosta där vi bor i helgen.

 

 

SM dag 1.

Sov inte mycket första natten, en liten stuga utan vettig ventilation med två människor och tre hundar ger dålig luft, speciellt om man som mig är känslig för sånt. Inte en helt optimal uppladdning men bara att glömma å fokusera framåt!

Väl på plats inser jag att en utav de andra i klassen lämnat återbud – wtf?! För att en klass ska få SM status behövs minst tre startande och nu var vi två! Fick infon om att det då fanns möjlighet att bli uppflyttade till en klass för lite snabbare hundar, från b-hundar till c-hundar, och jag grabbar tag i domaren för att höra om det var möjligt. Enligt reglerna var det helt okej och det visar sig nu att även den tredje b-hunden strökts sig. C-klassen är snabbare än B-klasshundarna men har jag åkt 40 mil enkel väg så vill jag tävla i en klass med SM-status, om jag så ska förlora! Sagt och gjort, Liam fick gå som C-hund (siberian husku och dobermann) på detta SM, lite trist då jag vet att det finns många bra b-hundar men även trist för de c-hundar som fick se sig slagna av en långsam B-hund 😉

Liam var inte helt hundra på helgens första lopp, han kändes rätt trött loppet igenom och det märktes redan i starten! Husse fick agera handler och om man är uppvuxen bland biabäddar och riesentänder så får man en ganska mycket pondus och det vet Liam, man får inte agera sig hur som helst när husse är i närheten. Inget fullt ös i starten alltså! Vi kämpade oss runt banan och kom in med en (1) sekunds marginal till tvåan, duktiga Jenny Larsson! 4,4 km kördes på 11:20, hyffsat bra tid.

2,5 timme senare var det dags för Timmie och canicross. I hans klass var det fyra anmälda, Timmie, två bordercollies och en mycket tuff liten dragtax! Timmie är ju så himla enkel, bara att ställa upp honom åt rätt håll i starten och sen backa bakåt tills linan är spänd. Sen står han där tills man börjar räkna ner; klara – färdiga – KÖR! Då släpps helvetet löst! Att springa med en hund som utan problem snittar 30 km/h på cykel är jobbigt, skitjobbigt! Och efter 1 km kände jag hur jag fick håll och tanken att lägga mig i fosterställning å gråta var mycket lockande. Men, bara att andas och fokusera, sm-guld, sm-guld, sm-guld! Kom ur de negativa tankarna och slutade fokusera på smärtan och hej va de gick! Upploppsrakan på denna banan sluttade lite uppåt, perfekt, vilket innebar att jag i slutet kunde mana på Timmie till tusen och ändå orka springa med i ett högt tempo.  Resultatet blev 11:29 på 2,6 km!

 

 

SM dag 2.

Till skillnad från första natten så kunde jag natt nr 2 sova som en sten tack vare lite trixande med fönster vilket gav luft i stugan. Inför dagens tävling så hade domarna gjort en ändring i programmet, istället för de sedvanliga 60 sekundrarna mellan starterna så var det nu bara 30 sekunder mellan alla som startade med en hund. Ett beslut som grundade sig på att man ville komprimera startfältet pga långa avstånd hem från många tävlande. Jag förstår hur domarna tänker men samtidigt, åker man långt för ett SM så borde man väl ta ledigt dagen efter, eller? Hur som haver, dag nr 2 innebar att jag bara hade 27 minuter mellan mina starter!

 

Idag var det inget ”jag-förlorar-hellre-mot-c-hundar-än-att-vinna-i-en-klass-där-jag-är-själv-tänk”. Nu skulle guldtiden försvaras för kung och fosterland! När man tävlar med djur så kan precis allt hända, med en sekund ner till tvåan och drygt en minut ner till trean så kunde verkligen allt hända. Ett bajsstopp och medaljerna är puts väck! Jag tror varken att jag eller Jenny var beredd att ge bort någon medalj utan nu var det bara att kämpa som gällde. Om jag så skulle ramla av cykeln strax efter mållinjen så skulle jag ge allt för jag tänkte inte förlora guldet med vetskapen om att jag hade kunnat ge mer. Jag skulle visserligen inte ha tid att ladda om för nästa lopp med Timmie men i Timmies klass hade jag en hel minut ner till tvåan och kunde därmed slösa lite tid på att vara trött.

 

Sagt och gjort, vi plockade fram plan B redan vid starten! Vår vän Annika fick agera starthandler för Liam, en människa som Liam har stora förväntningar på och ja, om det var hon som hetsade Liam eller om det var Liam som hetsade henne låter jag vara osagt men fan va det gick i starten! Resten utav loppet gick i samma anda, fullt ös medvetslös från både min och Liams sida och i mellan mina andningar så var det beröm och ordet ”öka” som kom ut, och öka – det gjorde han! Dagens lopp kördes på nästan en minut snabbare än gårdagens, men skulle det räcka? Jenny var också sjukt snabb dag 2! Väl i mål kunde det konstateras, guldet var vårt med drygt 10 sekunder! Woho! Fasiken va bra jobbat av både mig och Liam, och sjukt bra jobbat av Jenny och hennes vovve (som jag dock glömt namnet på!) Riktigt bra kämpat brudarna!!

 

 

Inte mycket till uppladdning utan bara ner till bilen, där frukosten nästan var uppe å vände igen, för att byta hund som vid det här laget redan var uppvärmd och klar, bara för matte att byta skor, jacka och lite utrustning och sen påt igen! Åh fan va trött jag var.. Men, som tur var så va Timmie pigg, kanske lite väl! Första kilometern var ingen vacker syn, Timmie hade återigen glömt av innebörden av ordet ”sakta” vilket gjorde att jag ömsom sprang, ömsom försökte att inte ramla! Hade en kort sekund av tvivel – va fan sysslar jag med? – när benen nästan gav vika och vristen värkte trots bandage.  Sen såg jag den, den underbara skylten som visade att nu var det bara 800 m kvar! Först lite platt, sen en kort nedförsbacke och sen, den underbara målraka som sluttade lite uppåt! Vid botten av backen så fick jag lite ny kraft och Timmie fick äntligen sträcka ut ordentligt till orden ”kör Timmie – kör!”. Den där sista biten var inte ens jobbig, den var bara sjukt härlig för detta var det absolut sista. Imon skulle vi ha vilodag och ingen hund skulle köras efter Timmie, nu kunde vi ge det absolut sista som fanns i alla muskler för att komma i mål! Och i mål kom vi, dock drygt 40 sekunder långsammare än dagen innan men vi höll vår ledning och Timmie vann SM-guld på sitt första SM, 15 månader och tre veckor gammal!

 

 

SPHK hade laddat upp med ett härligt prisbord och det var nästan så att den här tävlingen gick plus/minus noll! Två fodersäckar från Robur, presenkort på Folksam försäkringar, bensincheckar från Statoil och ett koppel från MrKoppel. Dessutom vann vi två bäddar på lotteriet 🙂

 

 

Tusen tack till SPHK-södra som arrangerade SM:et! Tack till mina träningskompisar Anna och Karin som stått ut med mig och mina idéer hela sommaren och hösten. Tack till grabbarnas uppfödare för dessa fantastiska skägg! Tack till älsko som var med och skötte markservicen, han såg till att jag åt när det behövdes, selade hundar, stod beredd vid målfållan med en värmande jacka och masserade ett par ganska slitna ben så att de orkade en dag till. Tack mitt hjärta <3