SM i Barmarksdrag 2012

Att förmedla en känsla är inte lätt, man måste nästan varit där för att förstå. Känna spänningen i luften, höra de laddade hundar och se de förväntansfulla förare, som kanske även är något nervösa. För er som inte var där så ska jag försöka ge er en liten del av den stämning som fanns i mitt huvud under helgen.

 

Lördag morgon

Sitter nummerlappen där den ska? Har Timmie rätt sele på sig? Vilken växel ska jag ha i när jag startar? Jag måste kolla och dubbelkolla. Jag är inte särskilt nervös för loppet i sig utan mest för att jag ska glömma något och missa min start eller sabba till den.

– När startar du? Frågar husse.
– Eh, typ om 5 minuter svarar jag.
– Ja, då kanske vi ska gå bort – typ nu? säger han.

Ja, han har rätt. Som vanligt. Vi går och Timmie känns fokuserad, efter förra helgens tävling är jag inte så orolig för att vi ska fastna i omkörningarna. Han litar på mig att se till att inget händer honom och jag litar på att han lyssnar på mig. I start-fållan inser jag hur nöjd jag är med min start-tränade hund. Han går fram tills jag säger till honom att stanna, lägger sig ner (visserligen efter ett extra kommando vilket gör att jag svär lite inombords – får träna mer) och väntar och väntar och väntar.

Stilla. Tyst. Totalt fokuserad.

Det skälls runt omkring oss, folk applåderar på ekipage som kör förbi och ropar glatt. En stimmig och stojig miljö med enormt mycket störningar. Ändå är det lugnt och stilla mellan mig och Timmie. Det enda som vi hör är klockan som tickar ner och mina ord till Timmie – bra Timmie, ligg kvar, bra Timmie.

– 10 Sekunder!
– 5
– 4
– 3
– 2
– 1

– Kör!

Timmie vet, vi har tränat på detta sedan han var valp. Passivitet och fokus belönas med aktivitet via det magiska ordet: kör. Ordet som innebär att han får springa så fort han bara kan. Efter sommarens malande så innebär ordet också att han och jag kör tillsammans, som ett team. Vi ska ta oss från start till mål så fort som möjligt förbi hinder som hundar och människor.

Och det gör vi.

Ganska snart är vi ifatt en utav våra riesenvänner, en omkörning som går utan problem. Efter ett par kilometer kommer vi ut på start/mål-området igen då arrangören valt att lägga banan så att man kör från start ut i en slinga i skogen, sen tillbaka till området igen för att sen igen fara ut ett par km i skogen och tillsist tillbaka till anläggningen för att komma i mål. För att göra det mer publikvänligt, vilket många hundar har svårt för. Men inte Timmie. Han är, precis som Liam och Neo, vana vid att jag ropar högt och klappar händerna när vi jobbar och istället för att störas utav det så taggar han igång.

Vi kör på ordentligt medan publiken hejar på. Trots att det både skriks och klappas rejält så upplever jag det som tyst och kanske till och med något rofyllt. Och harmoniskt då vi är inne i vår egna lilla bubbla, Timmie och jag, där det bara är vi två med nån form av total förståelse och ömsesidig tillit, om man nu kan beskriva det så. Timmie får kommandot att hålla sig till vänster i kurvan då centrifugalkraften gör att cykel kommer att tryckas utåt. För att jag ska kunna ta kurvan på ett säkrare sätt så behövs stöd från Timmie, vilket jag får och Timmie får bekräftelse från mig på att han gjort rätt.

Längre fram syns Alexandra med sin inlånade husky, hon hör oss och underlättar omkörningen så att vi kan köra förbi. Timmie är iskall och verkar inte ens registrera att han kört om ett ekipage. Lite längre upp i samma backe kämpar Andrea och Lena för att ta sig fram. Banan är blöt och tungkörd efter regnandet och även med hundarna som hjälp så får vi förare ta i för att hålla tempot uppe. Vi påkallar uppmärksamheten och de underlättar omkörningen för oss även om vi får köra som i ett S för att ta oss förbi dem. Men det är inga problem, Timmie tar först kommandot vänster för att sedan kasta sig åt höger enligt mina anvisningar för att komma förbi.

Vi cyklar på och Timmie håller bra fart även i några hyffsat branta uppförsbackar. Bakom oss hör jag att Lenas beagle fått upp farten och gör oss alla uppmärksamma på det genom sitt drevskall. Timmie jobbar på grymt bra och kämpar på även igenom det träsk som var målraka medan publiken hejar på. Vi är blöta, geggiga och lite slitna men grymt nöjda. Timmie har ännu en gång visat mig vilken underbar hund han är!

Senare får jag reda på att vi leder med drygt 2:40 ner till tvåan men inget är avgjort förens alla gått i mål under dag 2, allt kan hända. Loppet med Liam går bra med start och omkörningar men jag känner att lederna i fötterna tar stryk och när jag kommer i mål så är jag visserligen sliten men anledningen till att det inte gick fortare var inte för att jag inte orkade, utan för att foten inte höll. Något som jag känner som ett verkligt nederlag. Att komma i mål och känna att man har mer att ge, att man inte är helt slutkörd men att det helt enkelt inte går att springa fortare pga att kroppen är trasig. Riktigt deprimerande. Vi ligger på en 6:e placering inför söndagens lopp.

 

På söndagen går både Timmie och Liams lopp utan några speciella överraskningar. Timmie får starta först i sin grupp vilket innebär att vi inte har någon att jaga utan han måste springa utan någon speciell retning. Men han gör mig inte besviken utan ger fullt ös och förbättrar tiden från lördagen med drygt 30 sekunder. Vi vinner vår klass med över 6 minuter ner till tvåan. Inför Liams lopp drar jag åt bandaget extra hårt medan Linn säger till mig att ta det lugnt, ”det är inte värt att förstöra kroppen bara för att få en bra placering”. Ja, hon har rätt men jag vet, vilket hon också vet, att det inte ligger för nån av oss att göra det här halvhjärtat. Så vi springer, Liam och jag, på över en minut snabbare än på lördagen och flyttar oss till en femteplacering. Han jobbar på bra mitt stor-skägg och det är definitivt matte som är den svaga länken i det teamet.

I år var vi med om något nytt, nämligen stafetten. Vi fick ihop ett riesenlag bestående av mig själv, Linn och Fredrik som skulle springa 1,5 km per person så snabbt som möjligt. Stafetten består av en mass-start vilken jag valde att ta själv och då med Timmie, eftersom han är trygg men explosiv. Jag väljer att ställa oss strax bakom startledet och då med vår vanliga start-pose med Timmie i sträckt lina. När tävlingsledaren Hans släpper startflaggan börjar de andra hundarna att vråla och Timmie ger sig strax iväg på mitt kommando. Likt en projektil gräver han sig fram och smiter sig förbi ett par ekipage. Stundvis ligger han sida vid sida med nån vorstehhane för att sekunden senare ha en framför sig och en bakom. Han registrerar det inte ens, för Timmie finns bara en sak i huvudet – att ta sig längst fram – oavsett hur många vorstehrar han har som skäller precis bredvid hans öra eller springandes vid svansroten. Jag gör mitt yttersta för att hänga med i Timmies tempo och för att inte ramla. Jag vet att om jag trampar snett med vänster foten, som är den dåliga, så är det kört med träning för ett bra tag framöver. Vi håller oss bakom Anna-Lena och hennes Ester, dom brudarna är snabba och att vi lyckas hålla oss strax efter dem är en bedrift i sig. Vi närmar oss växlingsområdet och jag är riktigt nära på att ramla i leran men lyckas parera. Inne i området tar husse emot Timmie medan jag får springa de sista tiotalet metrarna för att dunka Fredrik i ryggen så att han kan fortsätta. Fredrik kutar på och det dröjer inte länge förens även han kommer in i växlingsområdet för att där leta reda på Linn som tar sista sträckan. Vi går till och ställer oss vid målet tillsammans med ett helt gäng av riesenägare, som inte bara bestod av tävlande utan även av en hel del ägare som kommit dit för att titta och heja på sin ras. Snart ser vi en förare med en röd tröja, en tröja som Svenska Riesenschnauzer klubben sponsrat laget med, och en svart hund framför sig. Det är Linn. Hon får springa den sista biten in i mål som vid den här tiden är mycket tung men jäklar va hon jobbar. Hon springer till ljudet av applåder, jubel och rop om att inte ge upp, att fortsätta kämpa och ta sig till mål. Större delen av oss som står där vet hur tungt det är, hur det bränner i benen och hur hjärnan måste övertala kroppen om att man visst orkar. Loke är fokuserad och tar sig i mål till den väntande handlern. Laget tar sig i mål som nummer 9 och vi känner nog alla tre att vi gjorde ett bra jobb emot A-hundarna.

Trots att det inte gick så bra som jag hade velat i canix-klassen så är jag nöjd med mina skägg. Liam jobbar likt den pansarvagn han är och är stabil i sitt arbete. Timmie utvecklas åt precis den riktning som jag önskat och jag är så stolt över mitt lilla skägg, 27 månader gammal tar han sitt andra SM-Guld i barmarksdrag. Jag känner även stolthet över Linn och Loke som placerade sig som 5:a i sin klass och som på söndagen drog till med snabbaste tiden i gruppen. Loke är inte en helt lätt hund att hålla styrning på men jäklar vad han har jobbat under helgen, och naturligtvis även Linn! Stort mega grattis till er

Tack alla ni som hejat och hållt tummarna för oss! Tack Hällefors bk och alla funktionärer som fixat tävlingen! Störst tack till husse som i helgen inte bara hanterat en förvirrad blondin samt dennes markservice utan faktiskt tagit hand om två förvirrade blondiner med tillhörande skägg och deras markservice! Vilken underbar man du är!

Klicka på bilderna för att komma till fotografens hemsida.

13 reaktioner på ”SM i Barmarksdrag 2012”

  1. Hej!

    Ber om ursäkt för att del blev sent, men nu ligger vinnarvideon ute på bloggen!

    Åkte till Trysil i helgen och blev helt utan nät! Hade väntat mig wifi nere vid butiken men det var stängt – därav förseningen!

    MVH ANna @ Rocktassar

  2. Haha det var inte en dålig pisshandler ni hade som tog hand om både er och 2 skägg…Grattis igen och skönt att höra om omkörningen. Hoppade upp och ner på cykelfan hela tiden tyckte jag

  3. Det var grymt! Du var grym! Janne var grym! Vårt stafettlag var grymt! Och jag kan inte tacka dig nog för allt pepp & stöd så jag vågade ställa upp 🙂

  4. Ren jävla kärlek är vad jag känner när jag läser det här! Ni är ett sådant underbart team och jag blir ju liksom lycklig bara av att läsa om det. 😀 Ni är otroligt duktiga allihop, du har tränat dina hundar på ett ypperligt sätt och du själv är fanimig starkare och bättre än Hulken! GRATTIS GÅNGER TUSEN! <3

  5. Grymt tävlat och grymt skrivet! Skämmes på mej o Steira som inte var med…. Men i framtiden!

  6. Du lyckas verkligen förmedla känslan!!!
    Blev otroligt sugen på att testa på att tävla barmark själv, men det får vänta ett ett år eller två…
    Stort grattis till finfina prestationer!

  7. Väldigt bra skrivet, som vanligt! 🙂 Stort grattis till guldet och riktigt bra kämpat i löpningen, inte lätt när man har ont!

Kommentarer är stängda.