Jaha, SM slutade inte riktigt som vi hade tänkt oss i år. Under mästerskapets andra dag höll inte riktigt spåret när Timmie trampade ifrån och han halkade vilket gjorde att han skadade sig. Jag såg inte hur han halkade till då utan märkte på slutet av sträckan att han började bete sig underligt, han sprang inte på ordentligt och tittade bakåt flera gånger. Funderade på om han behövde bajsa, då kan han nämligen börja springa lite dåligt, men trots att jag saktade ner så att han hade möjlighet att stanna så gjorde han inget utan ville pinna på framåt. Vi kom i mål och körde bort till bilen där jag under nedvarningen såg att något inte alls stod rätt till, Timmie använde inte vänster bakben ordentligt 🙁 Efter att ha sett filmen såg jag att han hade halkat till och gjort sig illa. Väl hemma hos Håkan och Karin så blev det vila och värme i en förhoppning om att det kanske bara var ett litet felsteg som kunde vilas bort men på morgonen stod det klart att han inte skulle kunna tävla, han haltade, knät var svullet och jag fick lyfta in honom i bilen.

När vi kom till Nornäs tog jag kontakt med veterinären som gjorde en undersökning och kunde konstatera att han troligtvis har en skada på korsbandet men att det förhoppningsvis inte är av. Redan på lördag kväll hade jag dock förberett mig för att inte kunna tävla på söndag och efter undersökningen hos veterinären gick jag till domarna för att stryka mig, för där var vårt SM över. Surt. Men domarna sa att jag fick köra med en hund om jag ville men jag var ytterst tveksam. Hade det varit tvärtom, att Ebbe blivit skadad och Timmie varit hel så hade jag inte tvekat en sekund men nu var det inte så. Ebbe är jätteduktig på att dra men han har gått själv på tävling en gång, och då var han 16 månader och vi körde canicross. Sedan dess har han egentligen bara sprungit i wheel eller i lead men då tillsammans med en annan rutinerad hund. Efter lite peppning från vänner så bestämde jag mig för att iallefall testa och ta det som en träningsrunda, om vi över huvudtaget skulle ta oss ut från startområdet dvs, för det var jag inte alls säker på om vi skulle göra.

 

Här på bloggen har det under åren blivit många inlägg om hur fantastiskt Timmie är, hur jag alltid kan lita på honom, om vår relation och hur han gör som jag säger innan jag ens sagt något. Vi har något som jag inte har med de andra hundarna och jag litar på honom till 200%, både i vardagen, träning och tävling. Han är nog min once-in-a-lifetime-dog, och jag är helt ärligt mycket tveksam till om jag någonsin kommer att få en hund till som honom. Ebbe är iallefall inte den hunden, han är en trotsig pajas och han har gett och ger mig många och långa gråa hår. Många gånger har jag funderat på vad det var som gjorde att jag blev helt kär i den där valpen, Valp-grön, som ibland triggar mitt tålamod till bristningsgränsen. Men någonstans där inne, bakom de korta luggstråna och de uppkäftiga ögonen , så finns det ett par hjärnceller som verkligen kan skina starkt när jag minst anar det.

När Nikki ballade ur på SM i barmarksdrag 2015 så var det Ebbe som fick kliva fram, gå ensam i led och föra oss in i mål, en uppgift som han aldrig tidigare fått och som han fixade med bravur. Trots att han inte är särskilt förtjust i andra hundar i vardagen så är han på tävling fullt fokuserad, svarar aldrig upp om någon muckar och kan springa förbi löptikar utan problem. Och nu i helgen fick han springa helt själv på SM, och som han gjorde det.

 

Han började med en rivstart ut från området och hade sedan fullt fokus ut från start och hela vägen in i mål. Inte minsta tvekan vid korsningar, övergångar eller möten. När en förbipasserande hund ville kolla in Ebbes fina skägg så ville Ebbe inte ha någon kontakt utan tog ett skutt i sidleds från den andra hunden. Han hade galopp från början till slut, vilket gav oss en snitthastighet på 22km/h på den 5,5 km långa/korta banan. När vi kom i mål och varvade ner så var Ebbe lika galen som vanligt och tyckte att det var ett utmärkt tillfälle att kampa sönder ett koppel. Och det fick han <3

Vi tappade naturligtvis vår ledning som vi hade från dag 2 och därmed guldet. Visst hade det varit himla kul att vinna guldet tre år i rad och med en frisk Timmie hade utgången nog blivit annorlunda. Men nu vann vi ett mycket välförtjänt silver istället, jag fick ett kvitto på att träningsupplägget har gett önskad resultat och Ebbe visade vilken kämpe han är. Jag är riktigt, riktigt stolt över honom.

Några som jag också är sjukt stolt över är Håkan sina tjejer Singha och Aco. De har i helgen visat både sin husse och andra som tvivlat på dem vilka små kämpar de är och att de faktiskt har rätt bra med fart under tassarna. De har förbättrat sin tid från dag 1 till dag 3 med två minuter (!!), gjort snygga omkörningar och kommit i mål pigga å glada. Håkan har dessutom stått ut med mig tre dagar i rad, vilket är en prestation i sig 😉 Tack för att jag och flocken alltid får bos hos er <3

Med lite mer erfarenhet hos både hundar och förare så kommer de bli riktigt tuffa konkurrenter! Får nog sluta ge dem träningstips om jag inte vill få dem hack i häl på tävlingarna numera… 

 

 

Tack till SPHK GävleDala och Nornäs som fixat till en himla bra tävling! Trevlig stämning, god mat och bra spår! För oss väntar nu ett besök hos ortopeden med Timmie för en mer noggrann undersökning för att se hur det står till i knät egentligen.

 

 

Resultatet från Sp2 B blev som följande (Klicka för större bild).