…. potato chips, you can’t have just one <3

I veckan som gått har flocken tillfälligt förstärkts av Ymer (Racing Giants Brage) då hans människor varit iväg på semester. Ymer var lite lite större än sina syskon när han flyttade ifrån oss vid 8 veckors ålder och nu som 7 månaders valp så var han mer större än sin syskon. Men ja, om man heter Ymer vilket då är en jätte i den nordiska mytologin så kanske det är inte konstigt att man blir stor eller större än sina syskon 😉 Trots att han är lite större än B o B så är han inte större än rasstandarden och dessutom har han ett lagom maskulint uttryck! Han ser bra ut om jag, som så klart är helt opartiskt, får säga det själv. Han kom in i flocken direkt, tog till sig av tillsägningarna från de andra hundarna, anpassade sig jättefint till vår ibland något kaosartade familj och var himla fin med ungarna, en superkille helt enkelt!

Efter ett par dagar med fem spaniels så inser jag varför det inte är helt ovanligt att en förare har många spaniels, de är ju bara så sjukt härligt galna hundar! Det är fullt ös medvetslös och hög intensitet i precis allt men samtidigt är de rätt enkla hundar att ha å göra med.

Vår andra lille kille har nu slutat på sitt mediciner och har efter 3 veckor med koppelgående, komposthagevila och laserbehandling börjat trappa upp tiden utan koppel. Ännu är det inget bus som gäller och tack vare att värmen kom tillbaka så har det varit lättare för honom att hålla sig i schack, trots att brorsan varit här. Att ha en unghund av den här kalibern i koppel har inte varit en dans på rosor direkt. Det har varit en hel del frustration från båda håll men nästa vecka ska vi tillbaka till ortopeden och jag hoppas att han kan ge oss grönt ljus igen.