Tillbaka till början

Planen för dagen var att köra lite varv-träning med Tim och Ebbe samt Nikki och Neo eftersom det förekommer att man kör samma slinga flera gånger på tävling, ibland kör man dessutom förbi start/mål-området och då kan det vara bra att ha tränat på det innan! Eftersom jag har jobbat idag så innebar det att träningen skulle gå under dagens mörka timmar vilket gjorde att jag valde ett elljusspår i Karlstad som träningsplats. För på elljusspår, där är det ljust!

 

Om man tänkt att dragträna två riesens, på ett spår som man inte kört på flera år, så underlättar det om det finns ordentligt med ljus. Elljusspår har INTE tillräckligt med ljus lärde jag mig ikväll! Om själva elljuset dessutom är under ombyggnadtion så kan det hända att det dels finns lite maskiner på spåret och även att spåret delvis är sönderkört. När man inte ser något så vill man inte ha djupa hjulspår mitt i spåret :O Ja, jag höll på att slå mig riktigt ordentligt idag på träningen.Först ut var Tim och Ebbe som gjorde 6 kanonbra kilometer. De klarade varvningen superbra och alla omkörningar av maskiner och människor gick fint.

Däremot fick vi 5 stycken hundmöten/omkörningar som dessvärre inte gick som jag tänkt mig. Alla fem omkörningar såg ut så här:

Jag ropar att jag kommer och att jag kommer med hund.

Hundägaren ser mig.

Hunden ser mig. Och blir vansinning.

Hundägaren får panik, försöker hala in hunden som har alldeles för mycket koppel.

Hundägaren skriker, vet inte om det är åt hunden eller mig, medan hon/han släpar/drar/lyfter sin hund in i skogen/ner i diket.

Nu närmare vi kommer, desto mer skriker hundägaren och desto galnare blir hunden.

Vi passerar, hunden är hysteriskt och gör ett redigt utfall medan hundägaren skriker och gormar.

 

Timmie bryr sig inte, han är typ lite konflikträdd och tar helst inte en kamp om han inte måste vilket jag uppskattar väldigt mycket. Ebbe däremot har lite finskt sisu i sig och tyckte att de utåtriktande hundarna inte alls var särskilt trevliga och alla omkörningarna utförde han tveksamt. Det hände inget men en av hundarna (som såg ut som en malle på anabola för den var lika stor som en grand danios) kom lite väl nära då husse inte orkade hålla hunden ordentligt i kopplet.

Jag vet att hundar som kommer i full fart triggar andra hundar men när ägarna börjar letar efter träd att spjäna emot eller virar kopplet runt lyktstolpen så är det nog inte mina hundar som triggat fram något särskilt utan utfallen är ett återkommande problem för det andra ekipaget.

På ett sätt tycker jag synd om dessa ägare, och verkligen om deras hundar, för hur kul kan det vara att ständigt behöva vara orolig när man går ut med hunden? Man går ändå på promenad ett par gånger per dag och att behöva göra det med en hund som mest av allt vill slita sönder andra hundar kan omöjligt vara roligt. På ett annat sätt tycker jag inte alls synd om dessa ägare då det idag finns hjälp, det finns duktiga instruktörer som kan få bukt med problemet och det finns hjälpmedel som kan underlätta träningen men dessa hundägare har ändå valt att strunta i att hjälpa sina hundar till att bli bättre fyrbenta medborgare. Synd bara att det är vi med hundar som inte beter sig som rövhål som får ta smällen 🙁

Jag hoppas att inte detta blir något problem för Ebbe, att få fem dåliga upplevelser var inte vad vi räknat med och som vi inte behövde. Vi får se till att åka tillbaka in på något motionsspår och hoppas på bättre erfarenheter. Är iallefall väldigt glad över att jag bor på landet och slipper alla dessa oengagerade ägare som låter sina hundar göra vad dem vill.

10846336_713464132082506_2148276440238657658_n

Iallefall, körde spanielsarna sen, 5 km. Då hade lägligt nog alla hundar, maskiner och nästan alla människor försvunnit från spåret. Men, även de klarade varvningen utan problem 🙂

 

Spåret på Kronoparken är förövrigt det spår där jag och Liam verkligen började träna på riktigt. Innan dess hade jag ”sprungit”, dvs gått lite fortare, på spåret hemma hos pappa innan vi flyttade till Karlstad. Så det kändes lite kul att komma tillbaka dit, och inser hur långt jag kommit sedan jag flyttade dit med Liam 2008.