I torsdags var jag, Moa och Timmie hos Fredrik på Ulvsby Smådjurklinik för ett återbesök. Timmie hade då ätit mediciner i tre veckor och vila i fyra veckor, varav tre veckor enbart var koppelpromenader och nu sista veckan har han fått springa lös i skogen men ingen form av träning har förekommit (förutom simningen som inte belastat tårna på samma sätt som draget gör).

Fredrik klämde, kände och bände på Timmie som stod lika snällt som vanligt på bordet, med fullt fokus på frolic-burken som alltid står på skrivbordet.. Domen blev att smärtan är borta och att han känns mjukare överlag i kroppen, innan var han väldigt spänd och öm i musklerna vilket troligtvis är pga att han gått och spänt sig och överbelastat samt snedbelastat. Planen är nu att medicinen ska trappas ner under en tiodagars period och sen ska han vila nån vecka innan vi startar upp träningen lite försiktigt. Förhoppningsvis är detta slutet på tå-problemet och att allt är frid å fröjd efter det här!

Jag försöker verkligen att tänka positivt och hoppas att han inte ska få några fler problem med tån men ja, med all otur vi haft med skador på dessa skägg så känner jag ändå en viss oro. Någon gång måste det ju vända, oturen måste ta slut nu, eller hur? Jag hoppas innerligt att vi har nåt vändpunkten, nu ska det bara bli bättre!