Året 2017 kan sammanfattas med två ord – valpar och Liam.

Året har verkligen dominerats av valpar, från början till slut. När Aco valpade så tog det fasiken aldrig stopp. Valp efter valp efter valp pluttade ut och när vi trodde att det var slut, när Aco och valplådan var tvättade och vi beställt pizza, ja då tittade valp nr 11 ut! Så, det blev många valpar men det gick ändå betydligt bättre än vad jag någonsin kunnat tro. Vädret gjorde sitt och från dess att valparna var 4,5 vecka så var de ute hela dagarna i sin valphundgård. På kvällarna när de kom in så hade vi dock opera i nån timme innan lugnet la sig 😉

Av 11 valpar så flyttade tre till mer eller mindre rena draghundshem, en flyttade till Norge för att förhoppningsvis bli räddningshund, en flyttade ”hem” till Finland och Aco’s uppfödare medan övriga valpar förutom två är spridda över Sverige med olika typer av aktiviteter i tankarna. De två sista valparna blev kvar här, Viggo och Maya. Den kvicka nakenhunden Maya som är hälften känguru och hälften krokodil, och det långbenta fluffet Viggo som är en riktig mammegris.

    

 

På hösten började Nikki äntligen löpa och vi bestämde oss för att testa att para henne. Hennes dräktighet och kull skulle dock visa sig vara något helt annat än Acos. Hon visade inga som helst tecken på att var dräktig utan var lika knäpp som vanligt, och valpningen slutade i akut kejsarsnitt mitt i natten pga en död valp som låg i vägen. Tre friska och levande valpar fick jag och Nikki med oss hem men två dagar senare var vi tillbaka på djursjukhuset med en mycket sjuk Nikki som visade sig ha livmoderinflammation och infektion i hela bukhålan. Tack vare fantastisk personal, och kanske lite tur, så överlevde hon men fick pga mediciner inte vara med valparna som fick spendera sin första vecka med en amma. Men sen fick de komma hem igen och sedan dess har allt gått på räls *peppar, peppar*. Brage flyttade till Stockholm där han bor med sin skäggiga syster Idun medan Billie och Birk är kvar.

Året har inte bara gett oss nya stjärnor, det har även tagit tillbaka en. Strax innan årets slut fick vi säga hej då till Liam, min pain-in-the-ass-hund som jag delat livet med i 10,5 år. Det var sedan länge väntat men samtidigt kom det helt oväntat, på kvällen var han precis som vanligt och morgonen därpå var han så pass dålig att jag ringde veterinären omgående och beställde en tid för honom. På ett sätt var det skönt att han blev pang-bom-dålig, för då var det inget svårt beslut, samtidigt som det var otroligt jobbigt att se honom så dålig som han var på morgonen. Jag har mycket att tacka honom för <3

Tävlingsmässigt så har det inte blivit jättemånga tävlingar i år, både ungar och valpar har tagit mycket tid och nu under hösten snitthastigheten på både träningar och tävlingar talat sitt tydliga språk, Timmie som snart är 8 år börjar tappa fart. Inget konstigt med det men det gör ju att man inte blir supersugen på att åka långt och tävla med ett ekipage som inte är 110%. Ett SM-silver i Sp2 fick vi, trots att Timmie skadade sig andra dagen och jag därmed bara körde en hund på den tredje dagen, samt ett SM-guld i DR4 där jag Neo fick hoppa in i mitt 2,5-spann då Nikki ledig inför valpkullen så man kan ju inte vara annat än nöjd.

 

 

Annars då? Jo, ungarna växer, vi fortsätter att greja på gården och ibland är det allmänt kaos här hemma 😀 Men oftast har vi lite kontroll på läget och tar dagarna som de kommer vilket är väldigt skönt. Max kör fullt ös medvetslös, Moa har börjat prata och kan numera rabbla alla hundarnas namn + Pappa och Niclas men vägrar att säga mamma, tydligen är det inget viktigt ord 😛 Hon har under hösten fått följa med på tävlingar och kört barnklass både på barmark och släde vilket hon tycker är superkul, vilket jag såklart tycker är minst lika roligt. Mindre kul för husse kanske som tycker att det räcker med en hundnörd i familjen 😉

 

Nytt år – nya möjligheter sägs det!  För oss innebär 2018 något av ett mellanår på tävlingsfronten, de unga hundarna är för unga för att få tävlas i spann och några av tävlingshundarna börja gå mot pension. I år kommer det därför inte bli så mycket åkande på dragtävlingar utan fokus läggs på att köra in valparna och på att bara leva hundliv. Sen vet man ju aldrig vad för andra idéer jag kommer på, kanske gör vi comeback inom ett annat område? 😉

Tack till Dogman och FitDog som tror på oss och tack all personal på Ulvsby smådjursklink för proffsigt och tryggt bemötande oavsett vad det än gäller!