När våren kommer och hundarna går på semester så brukar jag försöka lägga lite tid på min egna träning, hundarna växlar ner medan jag växlar upp. Förra året gick inte det så där jättebra då jag var gravid med Maximilian och min kropp svarar inte bra på graviditeter. Illamående, ledvärk, illamående, yrsel, illamående och enormt sömnbehov, nämnde jag illamående? Att träna när man har ständiga spykänslor är omöjligt, jag har testat. Därför såg jag faktiskt fram emot årets hundsemster lite extra, för det är ju första gången på två år som jag inte är gravid när våren anländer! Två täta graviditeter med måååånga gravidkilon och tillhörande kejsarsnitt sliter dock på kroppen och det har tagit mig ett par månader att ta mig till idag, då jag testade att springa för första gången.

Jag tränar inte för att gå ner i vikt utan jag tränar för att jag tycker det är kul, för att jag gillar att ha bra kroppskontroll, för att jag vill vara stark och för att jag inte vill att min (bristande) styrka eller kondis ska hindra mig från att göra det jag vill. Hittills har min träning bestått av promenader, yoga samt lugn, kontrollerad och anpassad styrketräning. Fokuset har legat på att försöka hitta musklerna överhuvudtaget vilket ibland är lättare sagt än gjort. Men när de väl återfanns så har jag jobbat med att lära mig att kontrollera dem igen och sen sakta börjat bygga upp dem. Dagens löppass var mer som ett test för att se hur väl jag lyckats med att stärka bukmuskulaturen än ett test för att se hur statusen på kondisen. När man går från att ha haft en bäbismage likt en gigantisk yogaboll till att ha bäbisen på utsidan så ska ni veta att magen inte bara krymper ihop direkt till den storleken som den var innan man var gravid. Kanske för några unika promille av den kvinnliga mänskligheten men för de flesta, nej. Magen är fortfarande rätt stor, men när ungen är ute så finns det gott om plats där inne vilket gör att inga organ riktigt sitter fast eller ligger där det ska. Att springa eller att ens bara ta ett par steg i raskt takt har känts som om någon spelat bowling i magen, det har gjort ont, det har stramat och kejsarsnittet med allt vad det innebär har inte gjort det bättre.

Men idag när jag började springa så kände jag ingenting. Ingen smärta, inget studsande i magen och inget stramande. Det var ren frihet att springa, trots att jag sprang på löpbandet nere i stallet – dvs tittandes rätt in i stalldörren, så kände jag mig fri. Träningen att stärka bålen har lyckats och målet att få tillbaka kontrollen över min kropp är något närmare än tidigare. Nu gäller det även att försiktigt börja att vänja mina leder med den ökande belastningen så att inte de ballar ur och förstör allt.

Barn, hundar och träning?

Sedan ett par veckor tillbaka så är jag själv på vardagarna med alla hundar och barn då min sambo jobbar på annan ort. Vi bor långt ifrån släkt vilket gör att jag verkligen är själv, det finns ingen som kan komma och ta barnen bara så där för att jag t.ex. ska kunna åka å träna. Vi har vänner och grannar som har ställt upp när det behövts vilket vi är jättetacksamma för men de vill man inte ”utnyttja” på samma sätt som man gör med släkten. Det har varit många olyckskorpar som kraxat om att det aldrig kommer att gå, du kommer få sälja hundarna, du kommer aldrig orka, du kommer inte ha tid för barnen, bla bla bla. Inte har det blivit bättre av att vi valt, vilket tydligen är ovanligt vad jag förstått, att inte ha Moa på dagis när jag är hemma med Max. Ja, det är då inte rosa moln och problemfritt jämt här hemma ska jag lova! Ibland får man ta ett djupt andetag och räkna till tio för att kunna vara pedagogisk men oftast så går det bra, faktiskt väldigt bra. Det som verkligen hjälpt mig är att jag släppt all form av tidstvång. Vi har så lite tider att passa som det bara är möjligt och allt få helt enkelt ta den tid det behöver. Vi spenderar mycket tid utomhus, ungarna är med på alla vardagssaker och Moa förvånar mig varje dag med hur mycket hon snappar upp och lär sig när vi grejar, fikar och leker. Det är dock inte alltid till godo, t.ex. när det gäller bajsplockning. Eftersom jag går och letar efter hundbajs och dessutom ibland springer före henne för att hinna plocka upp det så måste ju hundbajs vara något väldigt värdefullt eller hur? Ja, gissa vad det resulterat i? Jo en unge som också väldigt gärna vill plocka hundbajs! Dock med händerna och inte med spann och spade som jag… 😀

Förra veckan testade jag att börja gå i skogen igen, med båda ungarna, och även om det är tungt att bära 23 kg i bitvis mycket brötig terräng så är det helt klart värt det. Att gå i skogen är mitt sätt att samla energi och om jag har en dålig dag så brukar allt släppa under min promenad. Max är som de flesta andra små bäbisar och somnar i selen under promenaderna medan Moa gärna sitter i ryggsäcken och sjunger, pekar på olika saker eller plockar grenar som vi går förbi. Den jobbiga terrängen försöker jag se som bra träning, kalhygget och den gallrade delen av skogen innebär att man måste lyfta ordentligt på benen och ibland måste man balansera på stockar för att ta sig fram. Svettigt och ibland svårt men samtidigt bra träning, och Moa tycker det är väldigt roligt. Speciellt när jag ramlar 😉

Så nu är det bara att fortsätta i samma anda så är jag förhoppningsvis lika stark som jag var innan graviditeterna om ett tag. Stressar inte utan det får ta den tid det tar 🙂 Närmsta målet är en canicross-tävling om 3 veckor där jag tänkte starta mest för att stötta klubben som annordnar tävlingen i närheten, närmaste bestämt i Karlskoga. Får se vilken hund jag tar, ser det som en träning för mig själv och inte nån tävling så kanske till och med att gamle Liam får göra en liten comeback i motionsklass nu när han är pigg och medicinfri 🙂 Om ni är nyfikna på tävlingen så finns mer info här!