För ett par dagar sedan blev vår lilla fiskmås, Viggo,  2 år <3 Naturligtvis blev resten av hans syskon också 2 år, och tänk att det redan gått 2 år sedan jag och Karin satt och tog emot valp efter valp efter valp. Och när vi trodde att det var slut, när vi hade tvättat av Aco och satt å åt pizza, ja då kom det ännu en! Totalt 11 valpar som nu på olika ställen runt om i Skandinavien retar gallfeber på sina ägare 😉 Men som också skänker dem mycket glädje och kärlek med sina upptåg.

 

Förut själva grejen att Viggo fyller 2 år så markerar också hans 2-års dag ett slutdatum för en plan som jag satte upp för honom för lite mer än ett år sedan. Det började med att jag för drygt ett år sedan satte jag ut Maya på foder och även om det var helt rätt beslut så funderade jag på vad jag egentligen gjorde. Jag hade två unghundar varav en var en riktigt naturbegåvning på den sporten som jag vill satsa på och en som var, ja, inte jättebra. Milt sagt. Och vem sålde jag? Jo den hunden som var bäst enbart för att vi inte klickade.

I samband med att Maya flyttade så satte jag upp en plan för Viggo. En mer strukturerad plan än att ”bara åka ut och träna” med ett slutdatum att arbeta mot och för att då kunna göra en utvärdering. Det har bestått av flera delmål men det övergripande målet kan sammanfattas med att jag ville se en förbättring i dragarbetet med slutdatum på hans 2-års dag.

Nu är Viggo 2 år och jag kan väl säga att han har fått godkänt på det övergripande målet, delmålen och även de där små ”plus i kanten” grejerna som jag satte upp, saker som jag kände var i överkant nu men som är ett delmål längre fram i hans utbildning. Viggo har gått från att 80% av tiden inte alls förstå vad jag vill till att ha full koll på vad jag vill, inte bara på barmark utan även framför skidorna och framför släden. Han kan gå i olika positioner, med olika hundar och har visat att omkörningar av både folk och fä inte är någon stor grej. Han har dessutom visat prov på lite ledaregenskaper och är den som stöttar upp när parkompisen börjar bli trött. Det trodde jag inte att han skulle göra för ett år sedan!

Vindelälvsdraget blev något av ett test för Viggo, där jag kunde se hur väl han tagit till sig träningen och vad vi behövde fokusera på här näst. Han överträffade alla mina förväntningar med råge och nu är det bara att jobba vidare och ge honom mer erfarenheter. Vi har ett mål längre fram som vi får se om vi når, det krävs inte bara en del träning av Viggo utan även en del träning av hon den där som släpar bakom 😉

Utanför arbetet så är han en himla lättsam hund. Alltid glad, busar mer än gärna och är en hund som fullkomligt älskar att mysa, så där supermycket att han nästan blir besvärlig då han vill vara nära, nära,  nära. Med sina 70+ är han den största i flocken men han är också den hunden i flocken som har störst hjärta, både för sina två- och fyrbenta vänner.