Så var det över, Vindelälvsdraget 2019. När jag anmälde ett lag i mars 2018 så kändes vecka 11 – 2019 som ljusår bort men, som ni vet så har tiden en tendens till att springa iväg!

Ett tag trodde jag inte att det skulle bli något drag då resans första dag gick så där, för att uttrycka sig milt sagt. Det hela började med att bussen gled ner i diket när sambon skulle backa ut från gården… Sen var både grusvägen och stora vägen oplogad hela vägen ner till motorvägen. Mellan Örebro och Gävle tänds en varningslampa på bussen och den går ner i felsäkertläge vilket bland annat innebär att turbon inte fungerar = bussen går knappt i 70 km/h. I Gävle får jag tag i en felkodsavläsare, men efter en omstart av bussen så är felkoden borta (?) och vi kan köra vidare. Mellan Gävle och Sundsvall är det snöstorm och bitvis oplogat, fick sladd ett par gånger men som tur var så gick det rätt långsamt och jag kunde styra på rätt spår igen. Efter bron i Sundsvall var det stopp i över en timme då flertalet lastbilar inte kom uppför backarna där. Tuffade på norrut när köerna äntligen släppte men fick nog i Ö-vik då jag bara var allmänt less efter dagen, så där stannade vi över natten. Dag 2 på vår resa uppåt gick däremot mycket bättre 🙂

För er som inte känner till Vindelälvsdraget så är det en stafett där totalt 32 mil ska avverkas över tre dagar med 9-11 mil per lag och dag. Sträckorna varierar men ligger till största del mellan 9-14 km med några kortare och några längre sträckor. Ekipagen kan antingen bestå av en skidåkare med 1-2 hundar, kickspark 1-2 hundar eller släde 2-8 hundar. Alla tävlar i samma klass, oavsett stil, kön eller grupptillhörighet på hundar. Det innebär alltså att ett skidekipage med en riesen tävlar på samma villkor som ett 8-spann med A-hundar. Det här är alltså ingen tävling man vinner med riesens, schäfer, malle eller någon annan icke-draghundsras, här är det blandraser eller fågelhundar som gäller om man vill vinna.

Men även om man inte tänker vinna så kan man kan ju delta mest för att det är kul och för att hela spektaklet är en upplevelse i sig 🙂 I år var det dessutom en kraftansträngande upplevelse då någon där uppe dessutom fått för sig att fullkomligt dumpa ner ett par dm, på vissa ställen 50 cm, snö dagarna före tävlingen. Spårgruppen gjorde ett fantastiskt jobb med att få till spåret men de kan inte trolla utan spåret var ”rätt” tungkört. Men alla våra ekipage fick valuta för pengarna i både körtid och fysisk utmaning 😉

I år var första året som mitt ”kennel-lag” stod med på startlinjen och med mig fick jag fyra av mina valpar från A-kullen, Viggo, Maya, Abbe och Gizmo! En plats i laget på Vindelälvsdraget är nämligen en av sakerna som ingår när man köper valp från oss, dragnörd som man är så vill man ju så klart sporra valpköparna att köra hund! Eftersom vi ännu inte är tillräckligt många RG-ekipage så fick jag plocka in lite andra ekipage så förutom skägg och spaniels så fanns det även hoffar, bc’s, münsterlander, vorsteh, blandraser samt icke RG-skägg i laget!

Den här resan var tänkt som bra träning för mina unghundar, Billie, Birk och Viggo varpå det enbart var det sistnämnda som hade åldern inne för att köra. Billie och Birk har jag kört innan eller efter tävlingen för att få lite tävlingslika förhållanden vilket de fixade helt okej! Drivet i de där små hundarna är helt jä-la otroligt! Varje gång jag selar på dem och kör så kan jag inte sluta förundras över vart dessa små pansarvagnar får sin energi och kraft i från. Fantastiska hundar <3

Jag agerade markservice på tävlingens första dag, körde en sträcka dag 2 och två sträckor dag 3. Mitt gäng med hundar jobbade på som förväntat efter den träning de fått och skötte sig väldigt bra ute på spåret med omkörningar av både folk och fä. Jag blev riktigt imponerad av Viggo som verkligen visade att han har både huvudet och kroppen (trots att han just nu ser ut som något som mer liknar en giraff än en riesen) som krävs för att utföra ett bra dragarbete! När de övriga hundarna i spannet börjar bli trötta så lägger Viggo öronen bakåt, böjer ner huvudet och kör på ännu mer! Att springa i  mål efter 13,5 km och dessutom göra det i galopp var inga problem för ynglingen <3

 

Resultatet då?
Jo laget kom sist, föga förvånande 😉 Men å andra sidan har vi, till skillnad från flertalet andra lag, inte brutit eller avstått någon sträcka samt haft alla hundar som varit med från start med oss in i mål och det är en prestation i sig 🙂 Alla ekipagen var nöjda med sin prestation och även om det kanske inte alltid gick så bra som man tänkt sig så har vi haft väldigt kul tillsammans!

För mig personligen så blev resultatet plats 25, 25 och 26 av 29. Känns helt okej med tanke på att vi nästan uteslutande kört mot draghundsraser och det faktum att jag stått på skidor kanske 6-7 gånger i vinter. Mest nöjd är jag som sagt med Viggo men även med min egna förmåga att läsa och köra mina hundar. Det diffade inte många minuter mellan vår faktiska tid ute på spåret och den tiden som jag räknat med att vi skulle köra på! Vidare har hela flocken skött sig oerhört bra på resan och under tävlingens gång, att åka så långt och dessutom bo i bussen i närmare en vecka kan vara påfrestande men de har tagit det hela med ro.

”Mina” övriga valpar gjorde också himla bra ifrån sig och alla förarna var nöjda med sina småskägg som inte ens fyllt 2 år. Det värmer ju så klart lite extra i hjärtat att se tredje generationen ”drag-riesen” ute på spåret och det bådar gott inför framtiden.

 

Nästa år hoppas jag kunna lura med mig några fler RG-ekipage så att vi blir ännu fler som kör! Om inte annat så är Billie och Birk körmyndiga då vilket jag verkligen ser fram emot. Kanske att det blir ett 4-spann med spaniels som står på startlinjen i Ammarnäs 2020?

Tack Karin, Håkan, Lena, Gunilla, Pentti, Helena, Helen, Henrik, Ann, Staffan och Erika för att ni ville vara med och köra med oss!

 

Foto: Vindelälvsdraget / Bonnie Wall