VM i barmarksdrag 2013, Falzé Di Piave, Italien

Hösten 2010 tävlade jag mitt första SM i barmarksdrag tillsammans med Liam, året efter gjorde Timmie sin SM-debut i canicrossklassen med ett guld som resultat. Om någon då hade sagt att vi skulle stå på startlinjen på VM ett par år senare så hade jag skrattat, att bli uttagen till VM fanns inte på världskartan.

 

Men nu har vi varit där, Timpan och jag. På VM i Italien, uttagen att tävla för Sverige. När det var klart att vi skulle åka med så kändes det som om de två veckorna fram till avresan aldrig skulle gå förbi. Nu så här efteråt så gick det alldeles för fort och det känns fortfarande helt surrealistiskt att vi varit där. Har vi, verkligen tävlat på VM? Vi tävlade i cykelklassen för seniordamer och slutade på en 17:e plats av 30 startande, och detta är alltså i A-klass. Utomlands (förutom i Finland och vid vissa tävlingar i Norge) så finns bara två klasser, Nordic Breed (polarhundar) och sen alla andra hundar. Det innebär alltså att riesen, och alla andra svenska B-hundar, tävlar i samma klass som vorsteh, övriga fågelhundar och blandraser.

Foto: Anna Berglund

 

Jaha, hur ska man beskriva det här äventyret då? Vi början från början, dock varning för att det kan bli långdraget…

 

Resan ner:
Började redan på söndagen den 3:e november med att köra igenom snöoväder från Näset till Mora för att där äta, prata och sova. Ebbe bodde hos sin syster Aco med familj medan jag och Timmie var iväg, tack! Tidigt måndagmorgon åkte vi vidare till Köping för att ställa bilen hos Bjarne och samåka med honom till Nyköping för att där lasta om och åka till Höör för att möta upp resten av truppen, och lasta om. Timmie och jag har åkt med syskonen Björk hela resan, en bra kombination tycker vi om vi får säga det själva 😉

 

Vi tog färjan från Trelleborg till Rostock på måndagkväll och Timmie fick sova i hytten tillsammans med några nyfunna vänner. Hela tisdagen spenderades i bilen från Rostock till Kuffstein (stavning?) i Österrike där vi spenderade natten på ett hotel taget ur den norska skräckisen ”Fritt Vilt” innan vi på onsdagen åkte vidare till vårt boende i Treviso och tävlingsplatsen i Falzé Di Piave. Det är mörkt så att jag då väljer att gå banan med Timmie medan andra är lite tuffare och kör sina hundar i skenet av pannlamporna. Vi bodde på ett lägenhetshotell i Treviso, mitt inne i stan. Jag och Timmie fick en hel övervåning för oss själva så vi har bott väldigt bra! Timmie är ju uppvuxen i stan och hade inga problem med att bo så centralt.

 

 

Italien
På torsdagen var det dags att åka till tävlingsplatsen ännu en gång kolla på banan innan invigningen. Jag körde banan utan Timmie och tyckte väl att den var helt okej, dock inte alls som våra banor i Sverige! Banan var 5,6 km lång och väldigt platt, den högsta ”backen” var nog den lilla knölen i starten som var drygt 50 cm sen var resten platt. Den startade med en lång rakstäcka på gräs för att sedan följa en grusväg en bit. Grusvägen bestod antigen av rullgrus eller lite större stenar som låg i ett tjock lager, dvs jobbigt att cykla i och ganska så lätt att ramla i. Sen övergick banan till att gå på en mer skogsstig som sedan smalnade av så att en tre- eller fyrhjuling precis fick plats. En nästan 180-grader sväng visade att man nu började vända tillbaka mot arean och svängen avslutades ett par meter som var lite geggiga. Resterande del av banan var blandad med ett par små blöta hålor, smala stigar med omkörningsförbud, körning på ängar och skogsstigar för att avslutningsvis komma ut på målområdet där man körde längs med en åker, igenom en vinodling, runt en åker igen och sen ut på målrakan som bestod av gräs. På andra halvan av banan körde man bitvis längs med en älv och det fick bli min plan-B utifall att Timmie skulle gå varm. Då var det bara att avbryta tävlingen och kasta hunden i älven för att förhindra ev överhettning. Jag är inte villig att riskera min hunds hälsa för en tävling, oavsett vilket typ av tävling det är.

 

Gjorde ett par målbildsövningar i målområdet, dvs lägga en boll i målfållan, gå så att jag kommer ut 50-100 meter från mål och sen skicka in honom på bollen. Körde också en längre från 800 m skylten fast med cykel och även där gick jag en omväg så att jag kom ut på banan (jag gick alltså inte banan åt fel håll) och körde sedan in i mål till bollen. Gick banan en gång till med Timmie, mest egentligen för att han skulle få promenera lite än att försöka lära honom banan.

 

På fredagen var första tävlingsdagen för laget. Jag och Timmie tävlade inte utan på fredagen var det juniorer och seniorer som tävlade vilket vi hade två respektive en av i laget. Även om man själv inte tävlar så är det ändå saker som ska göras, de andra tävlanden ska ha hjälp med diverse saker vilket kan ta sin lilla tid. På eftermiddagen var det dags för stafett och Sverige ställde upp med tre lag, två blandande lag och ett renrasig huskylag. Jag fick testa på att köra en Siberian husky vid namn Luna (Viggo Jörgensen) med cykel tillsammans med Moa som sprang och Alexander som kickade. Vi kom, inte helt förvånadsvärt, sist då vi var enda ”Nordic Breed” laget men vi fick iallefall mest applåder och vi hade roligt 🙂

 

 

Lördag
Under natten mellan fredag och lördag så regnade det, och det regnade, regnade, regnade och åter regnade. Det regnade alltså jättemycket! Så pass mycket att mål/start-området var helt vattensjukt och mer brun än grön, alla ”blöthålor”på banan var nu istället dussinmeter långa gyttjebad och varje kurva var potensielt livsfarlig i högre farter. Först ut för dagen var 8- och 6-spann så ni kan själva tänka er hur banan såg ut efter att de hade kört där. Uppkört var bara förnamnet. De svenskar som startade före oss kom in i mål som lergubbar med orden ”det är halt, kör lugnt”. När svenska eliten, som alltid kör fullt ös, säger att man ska köra lugnt, då är det halt.

 

 

Jag fick lite hjälp i starten med att hålla cykeln så att jag kunde klicka i skorna, därmed var det bara att börja trampa när starten gick. Timmie låg som vanligt i startposition, något som många tyckte var väldigt beundransvärt, och gick som ett spjut när han fick kommando att starta. Den första biten över gräset var som att cykla i vatten, det sprutade vatten överallt. Ut på grusvägen som nu delvis var översvämmad, lyckades hålla cykeln upprätt även om det var jäääävligt nära att jag sladde ur rätt på en fotograf som fick kasta sig in i skogen. Ut på stigen där man kunde trampa på ganska så bra. In i 180′ graderssvängen och *slurp*. Blöthålet från gårdagen hade förvandlats till en lång flod av decimeter djuplera. Leran var väldigt vattnig så den flyttade rätt bra på sig när man kom med cykeln, problemet var dock att den var hal som såpa. Så ja, vi gjorde ett par vurpor längs med banan. Här gick det inte att cykla, det var totalt omöjligt både för mig och flertalet mycket duktigare cyklister! Somliga sprang, vurpade och kröp genom gyttjan. Här fick Timmie verkligen jobba medan jag försökte hålla mig upprätt och styra igenom leran.

Resten av banan såg ungefär likadan ut. På de torra partierna kunde vi trampa på och alla blöthålor hade förvandlats till långa lerbad, nu snackar vi inte 2-3 meter långa lerbad utan allt mellan 10-50 m långa partier med lera och gärna några tätt inpå varandra. Sjukt frusterande och jobbigt att inte kunna hjälpa sin hund men Timmie jobbade verkligen fint. Under den sista kilometern kändes Timmie fortfarande pigg så han drog på bra hela vägen genom vinrankorna och in i mål, utan att ramla inför publiken. Vi kom i mål på en helt okej tid på 13:37 och låg då på 19:e plats av 30. Vi var rätt så geggiga om jag säger så och det enklaste sättet att få bort all lera var att bada med kläderna på i älven tillsammans med hund och cykel, så det gjorde vi 🙂 Vet inte om vi blev så rena Timmie och jag men vi blev iallefall mindre leriga.

 

Ett par timmar efter vårt lopp kom solen fram och man valde att ställa in för alla resterande klasser förutom canicrossen som körde senare på kvällen och då en kortare sträcka. Detta på grund av den hetta och höga luftfuktighet som blev. Jag vet att det har varit en del snack om detta här hemma, varför man valde att bryta där, varför storspannen fick köra osv. Men som sagt, fram tills dess att solen var i moln så var det helt okej temperatur att köra i men när den kom fram steg temperaturen (vår bil visade då 21 grader) och pga all fukt i marken så steg luftfuktigheten något enormt! Det var ett beslut som togs för hundarnas hälsa och jag tycker att det var ett bra beslut även om jag förstår förarnas besvikelse.

Redan innan vi åkte hade jag bestämt att inte riskera Timmies hälsa pga vädret bara för att få en bra placering men det blev aldrig så pass varmt att det var någon risk för det. När vi startade efter kl 10 på lördagen så var det molnigt, lite regn i luften och nånstans kring 15 grader. Men då banan var så vattnig och lerig så tror jag att det kylde ner Timmie rätt så bra för han visade aldrig tecken på att bli varm, han gick upp lite i flåset på en utav ängarna men kom ner direkt när vi försvann in i skogen och kämpade oss fram i ännu en lervällling.

Timmie visar vad vi åt till lunch, sponsrad mat!

 

Söndag
Under söndagen var det något kallare än på lördagen men banan var densamma. Att säga att det hade torkat upp är synd, för lerhålen var lika långa och lika djupa men istället för att vara så vattnig så var nu leran seg och fast. Vilket innebar att man inte kunde plöja igenom den lika lätt utan man fastnade istället, och då satt man fast. Första delen av banan gick bra, Timmie kändes pigg och jobbade på fint. Efter 180-graders kurvan satte vi oss dock i leran och jag slog i mitt vänstra smalben, vilket är det ben som jag redan har ont i typiskt nog. Vi fick kämpa oss upp där ifrån och när vi väl kommit upp så var tramporna fulla med lera så det tog en liten stund innan jag kunde klicka i skorna ordentligt, med andra ord – Timmie fick jobba själv en bra stund. Förutom den vurpan så gick det hyffsat bra, jag höll mig på cykeln och Timmie jobbade på grymt bra! Han stördes inte av avspärrningarna, tog mina kommandon och brydde sig inte om de mötande hundarna som fanns runt om på banan. Det fanns ett tillfälle där han tvekade och det var i slutet när en unge hoppar eller ramlar ut på banan ett par meter framför honom, då slackade han linan och jag fick ge kommando att han skulle gå på. Men annars kämpade han på ända in i mål! Vi klättrade två placeringar och slutade som nr 17 i vår klass! Vi slog därmed de övriga B-ekipagen i vår klass och herrarna 🙂 

 
Foto: Bjarne Rikardsson

 

Laget klarade sig bra från skador, ett par blåmärken och grusiga ögon (som dessvärre senare visade sig att ett utav dem var en reva på hornhinnan). Flest vurpor i laget stod Hanna för som körde i vår klass, hon gjorde fyra stycken på lördagen men lyckades hålla sig på cykeln under söndagen och plockade ett silver tillsammans med sin härliga vorsteh-hane Tage! Totalt tog Sverige 8 medaljer varav 5 brons och 3 silver!

 

Vi avslutade VM med en middag tillsammans med hela laget på söndagen och på måndagen började resan hem igen. Den såg ut som nedresan fast tvärt om. Mycket bil blir det, drygt 240 mil enkel väg för mig och Timmie men det gick rätt så bra. Sent på onsdag kväll var jag, Timmie och Ebbe hemma på Näset igen hos husse och resten av flocken.

Ja, hur känns det då? den frågan har jag fått nu ett par gånger och ja. Hur känns det? jag vet inte om jag har landat riktigt än faktiskt. Rent resultatsmässigt så är jag tävlingsmänniska och allt annat än första plats är att förlora. Men som husse påminner mig om så blev jag och Timmie sjuttonde bäst i världen, oavsett hundras, och dessutom med en hund som inte är avlad för den här typen av arbete. Husse beskrev det som att köra streetrace med en pansarvagn och tävla mot ferraris och ja, lite så är det även om jag vill tro att Timmie inte är en vanlig pansarvagn utan en trimmad sådan. Så ja, jag är väl ändå rätt så nöjd med vår prestation! Det finns alltid saker som man funderar på om man kunde gjort annorlunda, om jag inte satsat i den kurvan hade jag inte ramlat då? Om jag inte hade tagit det så lugnt på den sträckan, hade jag fått en bättre tid eller hade jag ramlat? Timmie jobbade som sagt jättebra och jag är jättenöjd med honom.

Foto: Bjarne Rikardsson

 

Men något som jag kanske är ännu mer nöjd med är hur han är utanför tävlingen. Det finns lite att önska med hans koppelgående *hmm* men annars är han ju en dröm att ha med sig. Han bryr muckar inte med andra hundar, han hoppar in i vilken bur som helst, sover där jag säger till honom att sova, äter oavsett om vi matar längs med en motorväg, gör sina behov där jag pekar och charmar de flesta med sin buffliga lekfullhet. Han är verkligen en pärla min Timmey, både på tävlingsbanan och utanför. Hans enkelhet är verkligen något som jag uppskattar enormt mycket! Att ha ett helt gäng med Timmies hade inte varit särskilt jobbigt.

 

Foto: Bjarne Rikardsson

 

Tävlingen i övrigt då? Ja, att köra drag genom en vinodling känns ju ganska så exklusivt men arrangemanget som helthet hade väl en hel del att önska. Banan stämde inte med banskissen, banans bredd (eller brist på bredd) och underlag hade aldrig accepterats i Sverige trots att vi har samma regler att rätt oss efter. Veterinärbesiktningen var under all kritik där första veterinären inte ens kollade chiplista, andra veterinären tvingade fram hostningar på hundarna och påstådde att hela högen hade kennelhosta men tredje veterinären var helt okej, förutom att hela besiktningen blev försenad med fem-sex timmar då 7 av 9 (!!) veterinärer inte var på plats. Toaletterna var fyra bajamajor, med ett hundratal förare så kan ni tänka hur de såg ut, och det fanns bara en dusch som var gemensam (därav också mitt val att ta älven). Hålltiderna stämde inte alls, först skulle prisutdelningen vara vid 16:30 sen nån gång mellan 14-15 och sen blev det ännu senare ändå, muschermiddagen blev försenad och ”middagen” bestod av lite pasta med en pytteklick köttfärssås. Påståendet att ”Ett mästerskap i Italien är sämre än en vanlig klubbtävling i Sverige” stämmer verkligen. Det hade varit riktigt kul att arrangera ett barmarksmästerskap i Sverige för att höja ribban lite, med våra kuperade banor med utmärkt underlag och fina arenor skulle göra resten av världen gröna av avundsjuka!

 

 

Det har varit tio intensiva dagar som varit fullspäckade från tidig morgon till sen kväll. Det kan beskrivas som tröttsamt, varmt, inspirerande, frustrerande, spännande, givande, trevligt, geggit, blött och framför allt, otroligt roligt och jag skulle lätt göra om det! Tack Lotta, Patrik och Robban som fixat med allt det praktiska med resan och mästerskapet, utan er hade det här inte fungerat! Tack till resten av laget för all hjälp, sällskap, skratt, nya bekantskaper och för att vi fick dela den här upplevelsen med er! Tack familjen Ljudén som passade Ebbe, Wenche och Terje som bidrog ekonomiskt så att resan överhuvudtaget skulle kunna bli av och husse som passade resten av flocken och som alltid ställer upp för mig. Och tack till alla er som alltid hejar, tror och stöttar oss på olika sätt!

Vi fick inte någon medalj men Timmie är troligtvis världens snabbaste riesen och är ändå en världsmästare i mina ögon.

 

 

Fler bilder finns i galleriet!

6 reaktioner på ”VM i barmarksdrag 2013, Falzé Di Piave, Italien”

  1. Tack A-K och stort stort grattis, är så stolt över att ”känna” er 🙂 och stort tack för allt du delar med dig av. Lycka till i framtiden också

    //Malin

  2. Åh vilken härlig berättelse och upplevelse!

    Massa grattis till din VM-resa!

    Hoppas du får chans att göra om detta igen!

  3. WOW ni är verkligen helt OTROLIGA!! Håller med din Husse, Timmie är ändå den snabbaste riesen i VÄRLDEN. DET ska du verkligen vara stolt över! Och dig själv såklart! Ni tog er ju ändå till VM i Italien. Det är bra mycket längre än många kommer!!

    Sen var det tråkigt att kvalitén inte höll sig trots att det var ett sådant stort arrangemang.. Men förhoppningsvis fick dom lite kritik så att dom lärde sig! 🙂

  4. Först nu läste jag hela din berättelse om VM. Vilken resa och vilken tävling! Hoppas att Sverige får fixa VM någon gång och visa var skåpet ska stå!

    ”Italien är Europas sista u-land” brukar husse säga som flyger dit ibland…

    Är som vanligt grymt imponerad på dig och dina prestationer tillsammans med hundarna! Ett otroligt bra resultat var det också!

  5. Följt er ett bra tag men först nu blir det en liten rad…

    För det första GRATTIS till grym prestation på VM, till både dig & Timmie. Jättekul att få ta del av er resa och läsa allt här i bloggen.. Är själv lite småintresserad av drag men inte kommit igång nått ännu, får hämta inspiration härifrån 😉 Ska också bli spännande att följa er med nytillskottet Ebbe, lycka till med allt ni tar er för!!!

    1. Åh va kul att du är lite intresserad av drag 😀 Hoppas att du vågar testa, det är sjukt kul!

Kommentarer är stängda.