I söndags var vi iväg till Hällefors för att tävla och träna på Dubbeldraget, som likt tidigare år alltid är bra arrangerat och himla trevligt. Med oss hade vi Ymer och hans matte som spenderat helgen här med träning och prat, förhoppningsvis blir det ännu en drag-springer på tävlingsbanorna i framtiden 😉

Upplägget för dagen blev enligt följande:

Neo och Nikki
Bikejoring, 2,8 km. träning innan tävlingen satte igång, Ymer körde med sin matte.

Viggo
Canicross, motionsklass 2,8 km

Nikki och Billie
Bikejoring efter tävlingens slut, 2,8 km

Neo och Birk
Bikejoring efter tävlingens slut, 2,8 km

Timmie och Ebbe
Bikejoring efter tävlingens slut, 3,8 km

Billie och Birk är vana att köra på ställen där det sällan eller aldrig är andra ekipage så detta var första gången de fick köra på en bana där det kört andra ekipage före, och där det fanns lite folk ut efter banan. De går verkligen från klarhet till klarhet och fixar utmaningar på löpande band. Intensiva i sitt arbete men samtidigt lyhörda för mina signaler. Starterna börjar se riktigt riktigt bra ut och de tar kommandon himla bra, trots att vi precis börjat öva på dem, vilka fantastiska små hundar! De vuxna hundarna körde på precis som förväntat och speciellt Timmie var väldigt nöjd över att få komma ut och sträcka på benen ut med en tävlingsbana igen.

För Viggo var det andra gången han startade i motionsklass och nu verkar det som om polletten äntligen har börjat trilla ner, för jäklar vad den polletten har suttit fast hårt. Starterna måste tränas på mer och jag måste komma på en rutin som fungerar för honom så att vi kan få bort skitstoppen som har gör efter några hundra meter. Han drar i princip inget alls innan han fått stanna och skita.

När han väl gjort ifrån sig så körde han på, precis som om han aldrig gjort annat. Viggo sprang och låg på i selen som han aldrig gjort tidigare, vi sprang förbi ett annat ekipage vilket han visade lite intresse för (en söt cockerflicka) men som han ändå släppte rätt fort. Svampplockarna i skogen viftade han glatt på svansen åt men det var inga problem att få tillbaka fokuset åt rätt håll. Och de sista 800 metrarna händer det, hunden börjar lägga ännu mer vikt i selen och galopperar!! Om jag inte hade haft fullt upp med att försöka att få ner luft i lungorna och hålla mig på benen så hade jag kommit gråtandes in i mål, för det här har vi kämpat för länge.

Vad många kanske inte vet om är att Viggo var död när han föddes. Han kom ut helt livlös utan fosterhinnor, nagelsträng eller moderkaka. Det tog en liten stund innan vi fick igång honom och frågan är hur länge han varit utan syre i livmodern. När Viggo var ett par veckor gammal när jag första gången märkte att han inte riktigt var som de andra valparna, han är inte den valp jag planerade att behålla men samtidigt ville jag inte sälja en valp som inte kändes helt hundra så han blev kvar. Jag har lite svårt att förklara precis vad som är fel men man kan säga att han i många situationer inte kopplar, han förstår helt enkelt inte vad man vill eller vad som händer runt omkring honom. Det som inte kommer naturligt för honom tar otroligt lång tid att lära in. Viggo en väldigt snäll kille som alltid är pigg och glad men han är lite efter och visst, han skulle bara kunna vara extremt omogen men jag skulle snarare gissa på att han fått någon form av hjärnskada på grund av syrebristen. . Jag har flera gånger funderat på om jag gjorde rätt som försökte få honom att överleva, att det kanske varit bättre att låta naturen ha sin gång. Men det är en sak att säga det och en helt annan när man står där med en nyfödd och livlös valp.

Jag försöker leva efter tanken att ”allt händer av en orsak” och att de hundar som korsar vår väg genom livet gör det av en anledning. Det finns ett talesätt som säger att man kan få en hund för sina synder skull och jag tror att jag fått Viggo för mitt (korta) tålamods skull. Det mesta man ska lära Viggo tar tid, och då menar jag verkligen tid. En enkel sak, som t.ex. sitt vilket tar några repetitioner att lära en normal valp, kan ta veckor eller månader att lära Viggo. Att köra in honom och att träna andra dragrelaterade moment som tar ett par veckor att lära in och få riktigt bra befäst hos andra hundar har tagit nästan ett år att få till på Viggo.

Men skam den som ger sig. Jag har möjlighet att ge Viggo den tid han uppenbarligen behöver, för plötsligt kopplar det och när han väl förstår så sitter det som berget. Han är alltså inte den mest intelligenta hund jag haft men han är en otroligt trevlig och lärorik hund.